wgard

Ja sisådär lagom till jul så åkte jag på andra omgången av lunginflammation. Senast var för bara dryga halvåret sedan... Alla som känner mig vet att jag mer eller mindre lever för att få träna och röra på mig.
Helt plötsligt får man inte.
Det blir kaos i hjärnan, en helomvändning till vad man är van vid.
Så här i mellandagarna i jul har jag ändå gett mig lov att tycka att det är ok att ta det lugnt, vila ut och bara finnas till. Jag är ju trots allt sjuk. Men med 2 dagar kvar av penicilinkuren börjar hjärnan jobba i högvarv för att påbörja planeringen av träning som jag snart vet att jag ska få börja med igen. Jag har nu haft uppehåll i snart 2v, vilket gör att jag snart klättrar på väggarna. Mitt träningsbehov kan väl jämföras med i princip vilket behov för vem som helst. Det är samma sak som för någon som verkligen älskar att jobba, baka, dansa, läsa, skriva osv.
Men självklart så måste man vara medveten om att all fysisk aktivitet kanske bör utföras med motta.

Många i min omgivning tycker att min dos träning är överdriven eller för stor. Inte alls att jag utför den med motta. Men med åren vet jag hur jag ska sköta en viss träningsmängd i samband med sömn och bra kost för  finna en bra balans, för att det inte ska gå över gränsen till att må dåligt istället för att må bra. 
Hur pass roligt jag alltid tycker att det är att pallra sig till gymmet varierar självklart, för även träningen har sina ups and downs som i  vilken annan situation som helst. Det är inte VARJE dag som man går jublandes ut genom ytterdörren sjungandes på "happy day" på väg till jobbet. Eller hur?  Men vare sig det gäller träning , jobb, hobby osv så måste man påminna sig själv om "varför gör jag det här"?, "är jag nöjd med min situation"?Många gånger har jag själv satt mig ner och ifrågasatt mig själv om det är för mycket? Tycker jag att det är roligt eller tränar jag bara på ren rutin? Antalet pass/v kan ju diskuteras i oendlighet. Själv tycker jag att min nuvarande träningsdos är en fis i rymden jämför med då jag tävlade i utförsåkning. Idag tränar jag kanske 10tim/v (med ett förvisso väldigt fysiskt arbete vid sidan om) medan jag förr tränade 5-7tim/DAG,alltså närmare 30-40tim/v. Så som elitsatsande ända in i själen så är nedskärningen på träningen enorm. Jag har alltid levt i fysisk rörelse och så kommer det förmodligen förbli så länge jag lever. Sen kommer självklart mängden varieras beroende på livsstil,situation och motivation.

Att tvinga sig till något man absolut inte vill är svårt. Visst finns det stunder då kroppen protesterat och jag har/är bäst på att ignorera. Jag har nog mer eller mindre alltid varit dålig på att lyssna på kroppen. Många gånger har den helst av allt bara velat dyka ner i sängen under täcket och ligga där tills den av sig självt orkar ta sig upp igen fullproppad med energi utan hjärnans viljehjälp av tankeverksamhet.
Jag vet att det är något jag måste jobba med och bli bättre på.
Jag är ju en bra lyssnare till andra människor så varför ska jag inte kunna vara en bra lyssnare till min egen kropp och vilja?
Det är lätt att man hamnar i ett ekorrhjul, ett trygghetsmönster som är svårt att bryta eller sticka utifrån.
 
Jag vet själv att det är svårt att bryta mönster.
Under de senaste 3-4åren har jag varit med om många jobbiga stunder där man tampats mot sina tankar och viljor. Det är inte alltid man är medveten om sitt beteende och inser att det är något fel förrän det har gått för långt. Men något man ska veta är att det aldrig är försent att bryta ett mönster. Det gäller bara att vara ärlig mot sig själv och ta reda på vad man verkligen vill med sin situation och inte bara accepterar att "såhär är det" ,och låter tiden rulla på. Stannar man upp och ifrågasätter sig själv hur man egentligen mår och därefter analyserar fram ett svar så brukar man oftast finna ett slut ut ur tunneln . Tyvärr tror jag att den här sortens beteende och "problem" finns hos en allt för stor del av våran befolkning utan att dem själva är medvetna om det. Många blundar och kör på och finner i sin inre dialog att man inte anser sig ha den tiden som krävs för att stanna upp och låta sig spekulera kring sitt liv och behov. Läskigt men sant.

En tanke till er alla.
Tänk på att  ALL tid är dyrbar tid!