wgard

..En sådan verkar jag på äldre dar ha blivit in big need of.

Kom hem 23.30 från dykkursen igår och skulle upp 05.30 då jag skulle stå pigg och allert på jobbet klockan 07.00.
Klockan (mobilen) ringer mycket riktigt efter den tid som jag snällt ställt in den på.
Jag minns att jag kikar på luren och konstaterar att klockan är 05.30 och det är dax att kliva upp.
Jag konstaterar.... men inte min hjärna. Den vänder ryggen till luren rent demonstrativt för att glatt sova vidare.
Vaknar till, känner den där äckligt jobbiga känslan av; Ehm...Hur länge har jag nu sovit, är det tio minuter eller är det 1 timme? Hastigt drar jag av mig täcket och stirrar ett bra tag på displayens små siffror som efter ett x antal sekunder kommer fram sakta men säkert ur dimman som lagt sig på ögonhinnan.
06.45!

Jag skriker det vackra ordet: H-vete!
Marko vaknar men fattar ingenting. Jag ger honom en hastig puss på kinden medans ena halva benet kommit i ett av byxbenen. Jag hoppar som en iller mellan de olika stationer som min hjärna är inlärd med att den ska (hinna) göra på mornarna innan jag drar till jobbet.
STOPP! har du tid med rutiner nu? Nä, trodde väl det..

Jag tror att jag aldrig varit så snabb från sängen och ut i bilen som jag var i morse.
Så koncentrerad och snabb som jag var bakom ratten ute på vägarna idag skulle kunna jämföras då jag och Marko fick provköra superV-carten på gotland i somras. Även om inte min lilla pärla går i 220km i timmen som carten gjorde så gick det snabbt, dock lite för snabbt. 
Halvvägs till jobbet ringer mobilen (den förädiska mobilen..). Med en hand på ratten och en blick som sveper febrilt från sida till sida över vägen och mellan backspeglar för att undvika en katastrof på vägen hittar jag mobilen och möts av Marko på andra sidan. Med yrvaken röst frågade han vad fan det var som hände.
Jag försöker förklara men vet nog inte ens själv vad jag säger.
"Men hundarna då?" 
Ja jäklar, dem hade jag ju lovat att ta med till jobbet för att Marko skulle iväg. 
Trött? svar JA!.

En sådan här start på dagen gör att stressen håller i sig under hela resten av dagen, vilket var rätt skönt iof, man kände sig jäkligt effektiv.
När jag dock väl klev innan för dörren här hemma igen var det som att bli nockad på första slaget.
2min i soffan och jag var borta... borta i drömmarnas värld. 



Inte riktigt så här pigg och allert såg jag ut då jag mötte upp min kund i morse..
Men hann i tid gjorde jag allt.
Bra jobbat Jessica. -Man tackar!