3:dje gången gillt?
05.17 onsdags morgon vaknar jag kippandes efter andan.
För varje andetag känns det som om någon vrider om en stor kniv i bröstet på mig.
Lite smått panik går tankarna "jag kanske kan hålla ut tills vårdcentralen öppnat...bara 3 timmar tills dess.."
Lika snabbt som den tanken kom var den borta.
Varken Marko eller päronen var hemma i stan så jag packade ihop hundar och mig själv för att åka till akuten. På väg till sjukan flög tankar som "är det såhär det är när man ska dö" på mig.
Hur mycket jag än ville så gick det knappt att tillåta mig att andas pga av smärtan.
Det är läskigt hur man från ena dagen kan känna sig pigg och fräsch som en lärka och sedan i andra stund (bara en natt bort) så nere och slutkörd i botten.
Väl framme på hospitalet stog jag halvt i hopböjd mig hållandes för bröstet. Jag försökte få kontakt med den inte allt för uppmärksamma kvinnan i luckan. Hon hade fullt upp med att räkna papper och diverse lappar där hon satt. Efter någon minut (vilket jag tyckte kändes som en hel evighet) vände hon sig mot mig, tröck på knappen så att fönstret gled upp för att sedan fråga "kan jag hjälpa dig?". (Förmodligen i och med att jag står här halvt liggandes på golvet, men jag vet inte..?)
Med kvidande röst försökte jag förklara att jag inte kunde andas och hade smärta över bröstet.
Då ber hon mig fylla i något papper för att sedan slå mig ner i väntrummet...."hallå, jag håller på att kola!"
Efter ytterligare några min kom jag in till sjuksyster som tog några prover innan jag hamnade på en brits liggandes i en sån där korridorlänga med skynken. Drygt 1 timme senare kom herr doktor för att lyssna av min lungor ,"ta ett djupt andetag".
"jo tjena tänkte jag"...
Jag gjorde iaf ett tappert försök men förklarade oxå att det inte gick...
Fysisk smärta brukar inte vara den i första taget som får en tår att rulla ner för min kind, men då jag inledde mitt sista försök till ett djup andetag blev jag själv förvånad över hur förbannat ont jag faktiskt hade.
I samma veva som jag andades in skrek jag "A-AJ!" samtidigt som jag hulkade mellan tårarna.
"Vi sätter in morfin" avslutade doktorn.
Efter kanylisättning, blodprover, undersökningar, röntgen och uppe i det blå (morfinet :) fick jag reda på att man misstänkte en propp i lungan. Propp i lungan!?
Ickerökande 25åring, dagligt aktiv med livskvalitet hälsa. -Vad fan ska man säga?
Flottig hamburgare, pill i naveln med en cigg i mungipan nästa kanske?
Ja, jag fattar ingenting, spelar fasen ingen roll hur man lever, vissa verkar bara vara otursföljda eller utvalda som offer.
Hur som haver så skickades jag på ytterligare röntgenundersökning, på sk kontraströntgen där man sprutar in vätska i blodet för att se så att det inte fastnar någonstans i ådrorna.
Lyckligtvis var det ingen propp, puh.
Efter 8 timmars väntan fick jag slutligen min diagnos: akut lungsäcksinflammation.....Igen.
3:dje gången gillt....på ett år. (Hmm)
För varje andetag känns det som om någon vrider om en stor kniv i bröstet på mig.
Lite smått panik går tankarna "jag kanske kan hålla ut tills vårdcentralen öppnat...bara 3 timmar tills dess.."
Lika snabbt som den tanken kom var den borta.
Varken Marko eller päronen var hemma i stan så jag packade ihop hundar och mig själv för att åka till akuten. På väg till sjukan flög tankar som "är det såhär det är när man ska dö" på mig.
Hur mycket jag än ville så gick det knappt att tillåta mig att andas pga av smärtan.
Det är läskigt hur man från ena dagen kan känna sig pigg och fräsch som en lärka och sedan i andra stund (bara en natt bort) så nere och slutkörd i botten.
Väl framme på hospitalet stog jag halvt i hopböjd mig hållandes för bröstet. Jag försökte få kontakt med den inte allt för uppmärksamma kvinnan i luckan. Hon hade fullt upp med att räkna papper och diverse lappar där hon satt. Efter någon minut (vilket jag tyckte kändes som en hel evighet) vände hon sig mot mig, tröck på knappen så att fönstret gled upp för att sedan fråga "kan jag hjälpa dig?". (Förmodligen i och med att jag står här halvt liggandes på golvet, men jag vet inte..?)
Med kvidande röst försökte jag förklara att jag inte kunde andas och hade smärta över bröstet.
Då ber hon mig fylla i något papper för att sedan slå mig ner i väntrummet...."hallå, jag håller på att kola!"
Efter ytterligare några min kom jag in till sjuksyster som tog några prover innan jag hamnade på en brits liggandes i en sån där korridorlänga med skynken. Drygt 1 timme senare kom herr doktor för att lyssna av min lungor ,"ta ett djupt andetag".
"jo tjena tänkte jag"...
Jag gjorde iaf ett tappert försök men förklarade oxå att det inte gick...
Fysisk smärta brukar inte vara den i första taget som får en tår att rulla ner för min kind, men då jag inledde mitt sista försök till ett djup andetag blev jag själv förvånad över hur förbannat ont jag faktiskt hade.
I samma veva som jag andades in skrek jag "A-AJ!" samtidigt som jag hulkade mellan tårarna.
"Vi sätter in morfin" avslutade doktorn.
Efter kanylisättning, blodprover, undersökningar, röntgen och uppe i det blå (morfinet :) fick jag reda på att man misstänkte en propp i lungan. Propp i lungan!?
Ickerökande 25åring, dagligt aktiv med livskvalitet hälsa. -Vad fan ska man säga?
Flottig hamburgare, pill i naveln med en cigg i mungipan nästa kanske?
Ja, jag fattar ingenting, spelar fasen ingen roll hur man lever, vissa verkar bara vara otursföljda eller utvalda som offer.
Hur som haver så skickades jag på ytterligare röntgenundersökning, på sk kontraströntgen där man sprutar in vätska i blodet för att se så att det inte fastnar någonstans i ådrorna.
Lyckligtvis var det ingen propp, puh.
Efter 8 timmars väntan fick jag slutligen min diagnos: akut lungsäcksinflammation.....Igen.
3:dje gången gillt....på ett år. (Hmm)
Kommentarer
Trackback
