wgard

I helgen hade jag och My en heldag ute på isen.
Jag hämtade upp henne och Skorpan runt 12-tiden.
Vi stannade till vid Mys mamma för att hämta upp lite skridskoprylar till My.
Medans hon var där passade jag på att inhandla lite matsäck som vi tillredde då vi kom hem till mig.
Den bestod av hemmagjorda kycklingwraps, varm choklad och en DELICATOBOLL var.
Vi var som små barn som skulle ut på picnic.

Efter att matsäck och filtar var nerpackade drog vi på oss skenorna och for ut.
Det var mkt folk ute en dag som denna, förståligt.

Klarblå himmel, frisk luft och strålande sol.
Här inne i viken utanför vårat hus var det lite knepigt att åka då snötäcket var ganska tjockt, dock var det ingen tung snö utan mer puder. Vi konstaterade ganska fort att detta var riktigt jobbigt!
Pulsen slog snabbare än vid riktigt ansträngande träning, svetten rann och vi började närma oss öppet hav.
Här var det mer blank is men det låg lite snödrivor här och var.
Så mitt i skridskoskäret blev det som små springsteg...eller ja..snarare snubbelsteg kanske.
När det inträffade kände man sig som en "förstagagångare på grillorna", men jäklar vad vi skrattade.
Här ute mötte vi allt möjligt på isen.
Allt från segelbåtar, skidåkare, skridskoåkare,bilar, promenadfolk och cyklister.
Jag vart riktigt snopen då denna cykel kom åkandes bredvid mig att jag blev tvungen att fota.

Så isen håller för mkt.

Under vår färd mot vårat matsäcksstopp mötte vi på riktigt mäktiga istappar på bergsväggen.

När vi väl stod där och fota var det nog mest våra skuggor som fångade våran uppmärksamhet, det var riktigt roligt hur långa vi blev.

Så vi bestämde oss självklart för att leka lite med formen :)


Därefter tyckte jag att My skulle ta en bild på mig framför istapparna där som syns i bakgrunden.
Jag åkte in alldeless till kanten. Å precis då hon ska ta bilden dånar det till och hela istäcket sjunker ner nån centimeter. Så snabba som vi var därfrån har vi nog ALDRIG varit.

Väl framme vid våran brygga som vi hade som matsäcksmål drog vi fram filtar och packade upp maten.
Vi riktigt njöt. Den varma oboyen tog nog priset och värmde gott.
MEN! Delicato-bollen var nog snäppet värre, guuu så gott och välbehövligt det var.

Skuggan kom i kapp oss så efter en snabb men jäkligt god fikapaus begav vi oss hem med mätta magar.
Efter dryga 500m från matstoppet åker både jag och My på en förskräcklig matkoma/trötthet.
My tar täten och snubblar hej vilt bland det uppblåsta snövallarna på isen. Jag håller på att dö av skratt i bakhasorna. Vägen hem kändes lång, riktigt lång. Vi blev tysta.
Tystanden fick avsluta en helt underbar dag.
Väl hemma tittade vi på varann tog ett sista djupt friskt andetag och våra blickar sa precis samma sak
"Fy fan vilken mäktig dag!" En klockren 10:a!


GULD!