Bra känsla och tankar
Jag mår jäkligt bra i mig själv just nu.
Trivs oerhört bra både mentalt och fysiskt även om en del krämpor sitter i i samband med graviditeten, men det är ju sånt som hör till och blir tvunget till att bli en del av min vardag vare sig jag vill eller ej, å det har ju sin tjusning det med. Lite tråkigt faktiskt om man inte skulle känna några som helst förändingar i kroppen då det ändå håller på att byggas upp en liten människa inom en.
Jag tror graviditeten är bra för mig, att bli "satt" lite på plats och bli "tvungen" att coola ner och få kroppen att upptäcka lugnet och aktiviteter på lägre fart. Att det faktiskt existerar. :)
Nu är jag i ett sånt tillstånd där jag måste acceptera kroppens signaler. Där jag har en till förutom mig själv att tänka på. Att pressa kroppen till en yttre gräns går inte på samma sätt som tidigare även om jag vet att jag skulle kunna, för kan kan man alltid, speciellt jag som annars är väldigt envis. Kanske ligger jag på gränsen även om jag tycker att jag blivit bättre..
Vart går gränsen lixom?
Min gräns blir rätt tydlig då antingen orkeslösheten tillsammans med hög puls oftast slår in snabbare än jag hinner blinka, smärtan i olika partier sätter in eller så kommer sammandragningr som en signal på att det bara är att "lägga ner".
Så att lyssna på kroppen är en ganska bra utgångspunkt gällande gränsdragande.
Även om jag nu sakta men säkert börjar kunna "slappna" av lite mer, hitta harmonin och inte känna en massa måsten...,mest för att jag blir tvungen då kroppen inte orkar lika mycket ;) ,så kan jag ju inte riktigt låta bli att suktas tillbaka till hård träning och vidare satsning inom fitness eller kanske mer inom friidrott- eller helst en kombi av dem båda. Friidrottsträning är grymt, främst för att den är en sån typ av träning med så stor allsidighet och variation. Sen ska jag inte krypa under stolen med att man faktiskt dessutom får en sjyst välsvarvad kropp av den. Varenda muskel får jobba sig trötta och byggas upp.
Men fram tills dess får jag bli lite mer taggad och inspirerad av mina före/efterbilder, sen är det dax att få snöra på sig löparpjucken igen ;)
Vänta ska ni få se. I´ll be back on track!
Trivs oerhört bra både mentalt och fysiskt även om en del krämpor sitter i i samband med graviditeten, men det är ju sånt som hör till och blir tvunget till att bli en del av min vardag vare sig jag vill eller ej, å det har ju sin tjusning det med. Lite tråkigt faktiskt om man inte skulle känna några som helst förändingar i kroppen då det ändå håller på att byggas upp en liten människa inom en.
Jag tror graviditeten är bra för mig, att bli "satt" lite på plats och bli "tvungen" att coola ner och få kroppen att upptäcka lugnet och aktiviteter på lägre fart. Att det faktiskt existerar. :)
Nu är jag i ett sånt tillstånd där jag måste acceptera kroppens signaler. Där jag har en till förutom mig själv att tänka på. Att pressa kroppen till en yttre gräns går inte på samma sätt som tidigare även om jag vet att jag skulle kunna, för kan kan man alltid, speciellt jag som annars är väldigt envis. Kanske ligger jag på gränsen även om jag tycker att jag blivit bättre..
Vart går gränsen lixom?
Min gräns blir rätt tydlig då antingen orkeslösheten tillsammans med hög puls oftast slår in snabbare än jag hinner blinka, smärtan i olika partier sätter in eller så kommer sammandragningr som en signal på att det bara är att "lägga ner".
Så att lyssna på kroppen är en ganska bra utgångspunkt gällande gränsdragande.
Även om jag nu sakta men säkert börjar kunna "slappna" av lite mer, hitta harmonin och inte känna en massa måsten...,mest för att jag blir tvungen då kroppen inte orkar lika mycket ;) ,så kan jag ju inte riktigt låta bli att suktas tillbaka till hård träning och vidare satsning inom fitness eller kanske mer inom friidrott- eller helst en kombi av dem båda. Friidrottsträning är grymt, främst för att den är en sån typ av träning med så stor allsidighet och variation. Sen ska jag inte krypa under stolen med att man faktiskt dessutom får en sjyst välsvarvad kropp av den. Varenda muskel får jobba sig trötta och byggas upp.
Men fram tills dess får jag bli lite mer taggad och inspirerad av mina före/efterbilder, sen är det dax att få snöra på sig löparpjucken igen ;)
Vänta ska ni få se. I´ll be back on track!
Kommentarer
Trackback
