wgard

En dag kvar blev ingen dag kvar.
Nu är Moa här och hon är ett litet mirakel.

Jag hade gått med värkar i 3 dygn, inte fått sova mer än någon minut i taget då värkarna var så pass regelbundna som 5-6min mellan varven. Smärtan var precis som en molande mensvärk rakt över nedre delen av magen men som efter hand blev mer och mer tilltagande och riktigt drog i ljumskarna. Självklart trodde jag att det var på gång redan vid första värken men efter ett besök på förlossningen (i söndags) sa man att livmodertappen fortf var hel och inte berörd men att jag gått in i den första fasen, den sk latensfasen. Man sa att man trodde att det skulle dra igång inom 24tim. V blev självklart lite nervösa och förväntansfulla. Efter en natt helt utan sömn fick jag smärtstillande vilket gjorde att allt avtog, både värkar och sammandragningar. Jag fick sova några timmar innan allt kom tillbaka igen, först rätt diffust men ökade sen succesivt tillbaka som till innan. Jag ringde åter in till förlossningen då värkarna var regelbundna med 4 mins intervall. Man ville kolla mig igen då värkarna hållt i sig ett längre TAG. Jag var denna gång 1,5cm öppen men livmodertappen var ännu inte helt utplånad. Vi blev hemskickde igen med smärtstillande och råd om att bara vila och vänta ut tätare värkar. Vi var nu ganska frustrerande och jag rätt trött efter 2 dygns jobb med värkar att hantera. Jag tyckte smärtan var ok men den var tillräckligt stark för att inte låta mig koppla av och få sova. Jag levde med min Tensapparat sista natten innan vi ringde in senare på kvällen igen då värkarna nu var nere runt 3-4mins intervaller. Nu bestämde man för att hålla kvar oss då det visade sig att jag var öppen 4,5cm!

Jag bytte om till den heta rocken och kände mig nöjd men ändå lite oförberedd på att det faktiskt var på riktigt nu, det var nu det skulle hända.
Jag gick snabbt in imitt arbete att behärska värkarna med andning och olika ställningar.
Tack vare Andreas hjälp med profylaxen hade jag total kontroll på situationen. Jag kände mig oerhört lugn och redo då jag märkte hur bra jag klarade av värkarna. Då jag var öppen 5,5cm gick vattnet och här efter kom värkarna mer och mer regelbundet. Kände mig fortf cool. Här med lite kontroll på CTG-kurvan.

När jag stod och gungade mig igenom värk efter värk ser jag hur Marko är på väg att falla in i koma i fotöljen,jag brister ut "ska du sova NU?!" Var på han svarar "nej nej jag bara vilade ögonen lite"...
När jag var öppen 7cm var jag fortf uppe och gick i korridoren.

De andra barnmorskorna som satt i ett rum där jag gick förbi hade frågat min barnmorska vem den där tjejen som trava omkring i korridoren var, hade hon inte startat sin förlossning ännu? Hon hade svarat, jo då hon e öppen 7cm.

Väl strax efter 7 cm och jag hade hållt på i 8 timmar kom riktig yrsel, skakningar i samband med värk och illamående. Marko ringde på klockan och här fick jag bekanta mig med min nya vän "lustgasen". Nu var det slut på leken och min brist på sömn sedan några dygn tillbaka hade  verkligen satt sina spår. Visst blev jag påverkad av gasen men jag vill inte påstå att den dämpade min smärta direkt. Jag genomled hela fölossningen med enbart gasen och min tensapparat. Smärtan var mot slutet enorm,finns inget att jämföra den med men man klarar av den vare sig man vil eller ej. Mitt fokus hjälpte mig långt. Jag levde MED värken och inte MOT den. Det fanns ingen eller inget annat än jag och värken,vi skulle bli vänner och det krävdes ett tillmötesgånde och tålamod.
Vi fann varandra och tillsammans jobbade vi fram något helt ofattbart fantastiskt.


Ett stort tack till all fantastisk personal på förlossningen och BB på SÖS, ni är grymma, samt Marko som fanns vid min sida genom hela förlossningen...förutom vilostunden i fotöljen i skede 6-7cm. ;)