wgard

I morse vakna jag med ett ryck och var tvungen att ligga still och bara glo upp i taket för att verkligen fatta att nu, nu när jag öppnade ögonen var jag vaken, det är verklighet och allt jag sett var bara en dröm..
Finns det någon skönare känsla än den befrielse-känslan man känner då man vaknar med andan i halsen och önskar över allt annat att det inte är sant det man nyss upplevt, att det bara inte får vara sant. Nä tror inte det.

I natt såg jag min bebis...trodde jag..eller...hoppas jag inte..
Det var en riktigt vanställd bebis, mer åt kill-hållet än en tjej. Ögonen satt ruggigt tätt och näsan var tillplattad ch tog plats nästan över hela ansiktets bredd...
Minns att jag funderade på hur detta hade gått till? Hur skulle jag kunna hålla upp den främmande bebin då den inte kändes som min...fanns ju ingen som helst likhet? Började kolla runt bland alla andra bebisar för å se om man tagit fel bebis efter tvätteriet...men nä..den var min.
Det var här efter som jag vaknade.. DET VAR EN DRÖM.

Idag när jag och Marko käka lunch på thaien återberättar jag det här för honom och i respons får jag tillbaka: "såg den ut så här ungefär?" och så tryckte han ner sin näsa och skela med ögonen..
"-ja typ faktiskt".. Vi båda as-garva och får väl vara förberedda på vad som efter den här drömmen..

På tal om drömmar satt jag och kolla gamla bilder på datorn igår.
Kan inte låta bli att få drömma tillbaka lite tills jag kan göra så här igen och få börja träna lite smidighet.
I love.

Some day!