Anpassningsbar fast ändå obekväm..
Jag klarar galant att äta, dricka, amma, och läsa på en och samma gång, det lixom bara går av farten.
Sen finns det de situationer som jag inte riktigt känner mig lika bekväm i....som handling. Alltså handla mat...i affären...ensam.
Innan vi far iväg preppar jag Moa med mat och blöjbyte för att undvika skräcksenariot...Gallskrik.
Moa åker kundvagn i sin bilbarnstol,hon sover oftast och under tiden får jag blickar som jag lätt läser av.
En del säger "nämen åååå, vilken söt liten bebis..", medan andra lite mer fördömmande granskar mig uppifrån och ner med lite sned blick och rent av blottar sina tankar rakt mot mig "men herregud, vad gör du här med ett så litet knyte.."
Då tänker jag snabbt tillbaka "ja vad tror du!? Måste ju för fan handla mat..det är mitt barn, och hon måste få följa med, något mer du ville?" men innan jag hunnit tänka sista delen av meningen (något-mer-du-ville-delen..) då har personen i fråga redan brutit ögonkontakten och fortsatt plocka med sitt...
Inte nog med tankeläsning från min sida så händer det som inte får hända då jag står vid kassan och öser upp mina varor. Som en blixt från klar himmel öppnar Moa munnen i ett gallskrik, inte för att hon bajsat eller är hungrig, hon har drömt. Känner mig mer än förvirrad och stressad, "plocka vara..trösta bebis...plocka vara, trösta bebis..." Blir sådär härligt svettig på en sekund och lite grisrosa i fejjan..
Någonstans däremellan möter jag blicken på kunden som nyss betalat. Han lägger huvudet lite på sne och ler sådär snällt mot mig,precis som om han ville hjälpa till.
Mitt i all bemött vänlighet från killen in front råkar jag vända blicken bakåt (vilket jag inte skulle gjort..) och möter där istället ett äldre par som står och byter blickar med varandra om att "guuu så långsam hon är...".
Lite demonstrativt klänger sig gubben över bandet för att hiva ner en sån där gränspinne som jag "förlåt" inte hunnit hjälpa farbrorn med...sorry. Jag står ju lixom bara här och förösker pilla ur pengar från plånboken, har en bilbarnstol dinglandes på ena armen samtidigt som jag med höften förösker knuffa fram kundvagnen... men visst, klart jag skulle prioriterat herrn med en gränspinne..
Jag tror Gubben glömt hur det är att vara småbarnsförälder... Å andra sidan tror jag inte att han under sitt århundrade som småbarnsförälder var i väg och handlade ENSAM med sitt nyfödda barn, Punkt.
Det här var just en sån situation som jag ibland kan känna mig lite obekväm i, att jag inte riktigt räcker till och skulle behöva iaf ett par armar till.
Förstår hur du känner, men det kan bara vara din tanke för jag vet att du klarar allt!!! försök att tänka bort det alla har samma rätt att finnas i alla situationer ju mer du tänker på det ju värre fumlar du och allt blir tokigare. Högt huvud och alla ska finnas!!!
Förmodligen blir andra inte ens hälften så irriterade som du tror. Man tror alltid att folk ska titta snett på en... men om du tänker efter: hur många gånger har du titta två gånger på en mamma som handlar med sin bebis (innan du själv fick barn alltså...)?
Ta ett djupt andetag och intala dej själv att folk har fullt upp med sitt eget ego, så ska du se att din shopping-ångest släpper :-)
Det är sjukt att vi e så många nyblivna mammor som känner igen oss.. ;)
Förresten vilken grym dans de bjöd på igår. Inlevelse till tusen. Det gillar vi =)
Det där låter verkligen som en rejäl projektion Jessica så jag undrar vad du tänkte om småbarns-föräldrar förut. fnissar ;) Testa nästa gång att ge de sura människorna ett stort leende å säg "Jösses, nu vart det då mycket på en gång! Man sku ha haft tio armar." (eller liknande) Jag lovar dig att de kommer le tillbaka å du kommer få bekräftat att dina huvudspöken är just det; spöken. :)
Håller med dig totalt. Så många sura blickar man får när man står i kassan och försöker hålla allt i styr.. En del tittar
medlidande och en del gnäller för att det väsnas !! Vissa har tydligen varit exemplariska barn och självklart haft likasinnade barn :-( nu är dopet klart iaf och allt har flytit på som smort :-)
kram
