wgard

Nu är dagen D som står för dop avklarad och genomförd. I vanlig ordning var jag och marko alltid ute i sista minut. För drygt 3månader sedan började planer över att ha dop för Moa och för drygt 2veckor sedan tog vi tag i saken. Det har varit allt annat än lugnt kan man säga.
Imorse stod jag med uppkavlade ärmar och rörde ihop röra efter röra till mina smörgåstårtor som skulle serveras till drygt 50 pers samtidigt som jag sprang fram och tillbaka, buade och gjorde tittut lekar med Moa som satt på golvet. Det var kanske inte heller det mest optimala att fixa ledig lokal, kyrka och präst på nolltid, men vi hade tur som fick det! Dopklänningen fixade vi dagen innan, med andra ord igår.. Vågat?! Jag vet. Vad hade vi gjort om det inte fanns i Hennes strl ?! Kört snickarbrallor typ?
Tja, varför inte, varför ska man vara som alla andra lixom!? ;) Trots att inte alla bebisar vid 6 månaders ålder drar omkring på dryga 9 pannor av babyhull som Moa så fann vi ett riktigt vackert fodral som hon bar upp med stil.


Hon var knäpptyst, bortsett från något enstaka stön, under hela cermonin. Inte ens ett knyst då prästen badda hennes huvud vid dopfunten, den var hon snarare lite facinerad över där hon hängde över prästens arm och speglade sig i vattnet. Prästen uppmärksammade även hennes intresse och började sprätta lite med fingrarna i vattnet. Det tyckte hon var festligt.
Hennes blickar däremot säger mer än tusen ord. Hon stirrade lite frågande ut över publikhavet med ett ansiktsuttryck som undrade "vad tittar alla på och vad är det han här på sidan med den vita klänningen ljudar om?", vår söta lilla sessa. :)
Benen gick som på en duracellkanin under klänningen. Hade vi släppt ner henne på golvet hade jag inte blivit minsta förvånad över om hon spurtat ut i altargången.
Hon får helt klart högsta betyg i gott uppförande. 

Dopet var så lyckat, det var fint och familjärt. My (gudmor)och Linda Bengtzing sjöng var sin låt till Moa, prästen var sjukt trevlig och cool, jag, phille(gudfar) och marko var nervösa som få. I lilla gömselrummet innan vi skulle ta vår färd mot altaret gick memoriseringen om vem som skulle ta Moa när, hur och var i högvarv.
Jag var livrädd att läsa fel ur Bibeln men det gick bra. Jag skulle inte böla då My och Linda sjöng, det gick inte bra. Trots lite tårar, dock av glädje såklart och lycka över vår dotter är vi mkt nöjda med dagen.

Lindas låt var egentligen tillägnad hennes dotter, men då det aldrig blev av något dop för lilla Vera ville hon tillägna den Moa, vilket vi är mäkta glada över, tack Linda du var/är grym!
Tobbe trollkarl deltog också på dopet tillsammans med sin Lilla tove och sin Karolina.
Den som var mest stolt över de celebra gästerna var nog markos mamma:) Hon passade på att ta lite idolbilder.
 
Hon är så skön Irma. Hon hymlar inte med nåt, ärlig rakt igenom, det uppsakattar jag. Hon brukar alltid rynka på näsan varje gång jag typ nämner bulgur eller quinoa i matväg, allt som frångår "vanlig" pasta och potatis är äckligt och hon är inte sen att påpeka då maten inte är tillräckligt salt eller bakverken saknar sötma (förstår henne dock då hon både är socker och salttorsk, inte alla som använder 4 buljongtärningar i en gratäng, tro mig-det är salt.:) Men! Idag fick jag beröm över mina smörgåstårtor. Fick sms:et; "tack altt goda smörgos tortor".
Ha ha, bästa Irma.


Tack alla som kom och förgyllde denna speciella dag med oss, vill även tacka alla för de fina gåvor ni tillägna Moa! Åter igen, stort tack!