wgard

Här går tvättmaskinen i full rullning då kräksjukan tagit sig innanför våra 4 väggar..
Jag har inte bacillskräck (nu sitter alla som känner mig och skriker "eller hur!" "JOHO!"..), eller jo, lite kanske. Man skulle väl kunna säga att jag inte är ett stort FAN av baciller iaf. Men, jag har nu förstått att när man väl fått barn är det bara att ge upp kampen om att försöka fly undan sjukdomar. Småbarn är lika med baciller big time.
Vi har ju redan hunnit med urinvägsinfektion och nu på det kräksjuka.. Än så länge är det bara Moa som är drabbad (hjärtat..), peppar peppar. Själv har jag huvudvärk och lite feber.

Hoppas innerligt att jag slipper kräkas då det är bland det värsta jag vet,hua.
Tyvärr är risken större än störst att vi inom ett dygn ligger i bingen allihopa efter att ha badat i kräk och inte kan låta bli att gosa och pussa på sjuklingen, och än värre, vistats på ett rekordfyllt barnakuten med allt vad baciller heter.
Jag hyllar läkarEN och sköterskorna på denna avdelning som sliter häcken av sig, dock skandal att det bara finns EN läkare under ett arbetspass, vilket gör att man måste sitta och vänta i timtal med sitt barn (allra helst med nyfödda som knappt har ett emunförsvar) i ett rum bland ett tjugotal andra barn med misstänkta svininfluensor, kräksjukor och diverse andra sjukdomar som härjar i dessa vintertider på att få bli undersökt. Åker man dit i tron om att barnet är sjukt men kanske ej så kan man iaf försäkra sig om att man kommer hem med 3 andra sjukor..
Ja, ja nu är det som det är och vi mår som vi gör.
Vi betar av illamåendet så har vi det gjort för ett tag framöver får vi hoppas.

Vi har iaf gjort ny musli då burken ekat tomt, för lite ork och aptit finns iaf kvar :)

Vaknade med en känsla av trötthet i hela kroppen, hjärnan kändes upp-pulad med bomull men själva jag,inuti, kändes stark. Så frustrerande då kropp och själ talar emot varandra. Blev alltså inget springpass idag om jag tänkt då känslan av tänkbar förkylning virrar runt i kroppen. Har då istället bara vilat, lekt med Moa, kikat lite på tv och som vanligt lagat mat, massor med mat,god mat:) Lite smakprov på helgens matutbud kan jag bjuda på imorn men nu ska jag kurera mig och hoppas på att sjukkänslan drar sig tillbaka.

Först blev det inget inlägg i förrgår för att det helt enkelt inte fanns tid...hur mkt jag än försökte, likadant var det igår MEN då kämpade jag med ett inlägg sent på kvällen och precis då jag skulle trycka "publicera" dog dator***.. Så, vi gör ett nytt försök, en sammanfattning av gårdagen. Klev upp 07.00 då Moa låg och jollrade friskt i sängen och inte alls ville vila ögonlocken en sekund till, upp förbereda fulle samtidigt som jag vek tvätt, tvättade och plockade in disk från kvällen innan. En snabb sväng på gymmet, hämta sushi (blivit frälst i det), hem äta, duscha, fixa Och mata Moa, packa bilen och raka vägen mot Ikea för att möta upp syster. En kaffe och kanelbulle (om den Bullen får kallas bulle vill säga..) i entrén i väntan på resten av sällskapet i form av Marko och Phille. Avprickningen på listan gick förvånadsvärt smärtfritt ända tills vi kom till slutdestinationen, dvs "plocka-själv-lagret" där ingenting låg på sin plats eller var tilfälligt slut. Såklart. Vi åkte därifrån med en garderob till lillskruttan som var huvudtinget, dock i annat utseende än tänkt. Ikea följdes upp av en fika inne på Ica maxi innan storhandling. Hem mata Moa, laga mat, lyssna på svärande marko och phille som efter tre timmar inte inte får ihop garderoben. Då tålamodet sina hörde man: "Det är fel på den här, dem har lagt i fel delar". Syster Malin går dit, vänder på en bräda och vips var plötsligt problemet löst. Fniss. Garderoben blev stående oklar.. Godnatt. Imorse skruvade jag dit det man inte hunnit med. Dörrar, backar,stänger och om-montering av botten till övre delen av garderoben.. By the way,det tog mig allt som allt max 32 min ;) Godnatt

Egentid som mamma 24/7 anser jag vara ett bra knep för att få tid till sånt man själv tycker om att göra och helt enkelt inte får till att ägna sig åt då bebis kräver uppmärksamhet och stimulans non stop.

På Gran canaria gjorde jag så då jag kände att jag behövde. Det var även här som jag återupptog min träning som jag saknat en del. En liten comeback. Det var inga planerade pass utan fick bli sånt som jag kände för och som passade för dagen. Så fyra dagar där nere hade jag en timme för mig själv där jag stack ner till hotellets gym, morgonpromenerade eller stack ut på en springtur.

Promenad:
Promenera har jag gjort sedan Moa föddes men på Canaria var första gången utan att ha speciella känningar i rygg och bäcken, och promenera kunde jag även göra trots Moas närvaro, i vagnen. Så 2 morgnar gick vi  längst med vattnet, mest för att "känna av" kroppen att komma igång och känna lite harmoni. 

Löpningen:
Då kroppen kändes helt reko gav jag mig ut på lite löpning en dag. Detta var mina första löpsteg på drygt 9 månader, befrielse? yes! Lätt som en fjäder? nope.
Det här var även första gången som jag jobbade upp en puls och blev svettig sedan förlossningen, tanken var "knip-upp-in" och sen flöt jag (hyfsat) fram, även om flåset var lite väl betyngande så var det skönt, riktigt jäkla skönt att kunna bära upp sin egen kropp utan smärta eller obehag. Dock skvallrade mina barma vader och lår direkt efter turen om en betydligt värre känsla kommande dag(ar), hade mer eller mindre glömt hur det var att ha träningsvärk, tur man gillar den :).

Styrka:
Styrkepasset skulle egentligen varit ett simpass i poolen men en ouppvärmd sådan fick mig att vända på klacken bara efter ett tådopp och knalla ner till hotellets (inte allt för hypade..) gym med heltäckningsmatta, inga speglar, ingen musik och ett fåtal maskiner..istället. Även om utbudet i lokalen 
(rummet) var i minsta laget var bara känslan av att äntligen kunna lyfta och träna musklerna på ett gym igen lättande.

Jag är på g och känner mig motiverad för återuppbyggnad.

...inge mera snö!!
Sitter och kollar ut på snön som faller och jag vill bara att det ska vara vår...NU!
Det var så mkt lättrae på Gran Canaria. Inget bråk med bylsiga vinterklder och händer som måste täckas, speciellt då man  som moa har behov av att suga på dem när varken napp eller tumme duger. Vagnen var det bara att ta med sig och ha skruttan sittandes i, och hon var nöjd, bara hon fick vara med. Man behövde ingen tidpress pga av kyla, inte heller brottas med snö eller is under skorna.
Ja ni hör, jag längtar tillbaka till bart underlag och lite varmare klimat.
Så, tillbaka till resan...

Under våran lilla Canarievistelse med en början av diverse omställningar och trötthet var vi trots allt dagen efter ankomst mkt glada och nöjda med ortens och hotellets utbud.



Resan i sig bestod av mkt skratt och riktig familjär känsla. Vi är ju en familj nu, på riktigt. :)

Skratten har haglat i omgångar, tur man har samma humor.

Trots bebis har vi hunnit med några pingismatcher medan moa har roat sig i skuggan på sidan om med sina leksaker, fantastiskt!

I pingis servar man var 3:dje gång. Alltså 3, 6, 9, 12....osv till 21.
När vi ligger på serve 9-12 är det mina servar. Jag har slagit nr 11 och hävdar då bestämt att jag har en serve kvar då Marko lagt beslag på pingisbollen.
Han stirrar allvarligt på mig och på fullaste allvar rabblar han (tror han..) 3:ans gångertabell "Nähe, 3, 6, 9, 11, det är min serve!"
Jag står dubbelvikt av skratt och försöker få fram att 9 följs av 12 och inte 11.
Det blir ingen hjälp av pappa med Moas matteläxor..

En annan dag var vi och käka lunch med lillbabs.

Moa var halvglad..
Under lunchen fick jag mig en känga då jag frågar Marko med svenskt  uttal vad "musakaala" betyder på menyn. Förstod ganska snabbt att det var finska termer som gällde...Marko tyckte det vr jättefestligt att jag läste det som ett svenskt ord..Kan vara en födel om man läser den svenska menyn och inte den finska...ja ja. Jag hävdade dock att dem hade skrivit fel språk på fel sida... :)

Vi har då det vid tillfälle har funnits tid över till lite vila på rummet (då moa har tagit en nap) irriterat oss över att vi glömde ta med boxen av säsong 8 av "24". Vid varje tillfälle har vi sneglat på varandra, låtit tysnaden tala för sig själv för att sen släppa komentarerna... "Nu hade det varit PERFEKT med ett avsnitt av 24"...."24 skulle suttit ganska bra nu.." "tänk om vi hade haft 24 med oss nu...", varje komentar har följts upp av ett asgarv...just för att det var så fruiktansvärt skrattretande att vi glömt ta med boxen. Istället har vi fått välja på "gran hermano" (spanska big brother) eller ett tyskt dubbat "vänner"-avsnitt där läpparna går i osynk... Lustigt det där med att tyskarna verkar ha "rätt" till halva tvutbudet på alla världens länders tvkanaler på sitt språk. Vad är det för fel med text kan man undra?

På vårat hotellområde fanns det gigantiska kaktusar planterade. Från ingenstans utbrister Marko "hur mkt får jag om jag hoppar in i den där kaktusen?"

Jag fick sån sjukt kul syn framför mig att jag även här skrattade mig till tårar.

Det bästa skrattet på hela vecka var iaf då Moa ger ifrån sig sitt första asgarv åt mig då jag nyss kommit ur duschen. Jag står upp och nervänd med huvudet och torkar håret och utan att tänka slänger jag upp håret och gör ett blåsljud framför henne, och det var roligt tyckte fröken vilket även ledde till att vi grät av skratt.


Några år har vi nog allt förlängt livet med :)

Swooosch så var en veckas solsemester över på ett nafs. Läskigt vad tiden går fort, veckorna bara rusar allt fortare ju äldre man blir känns det som, likadant är det med Moas utveckling. Tänk om man hade missat just den här veckan i hennes liv…då skulle jag bli ledsen, för så mkt som det har hänt på de här Gran-Canaria-dagarna är helt otroligt.

Hon har nu även vänt sig från rygg till mage, hon ligger på sin lilla filt, håller sina fötter och pratar med sig själv- både högt och viskande (sjukt roligt att höra), hon gav ifrån sig sitt första as-garv och måste vara med överallt. Mat, riktig mat är det mest fascinerande hon vet numera. Hon gillar inte att behöva sitta i vagnen vid sidan om utan ska gärna sitta i knät och följer minsta lilla munsbit som gaffeln för med sig från tallriken upp i min mun. Duken och besticken är väldigt intressanta nu när man lärt sig grabba tag i saker. Sitta går nästan nu helt av sig själv då hon lärt sig stödja på armarna framför sig (jo, magen hjälper till lite som stöd i viss mån också ;). Hon har haft många beundrare här nere som trott att hon varit allt från 6-9månader. En italienska kom fram med sin lilla dotter på 16månader…lika stor som Moa dock.. Hon fick nästintill en smärre chock då jag avslöja Moas ringa ålder på endast 4 och en halv månad. De flesta tycker att hon är så ”med”, vilket hon också är. Det här är en tjej som är nyfiken på livet, på världen och allt vad den har att erbjuda.

Nu åker vi hem lite brunare än då vi for och upptäcker vidare…i snön :)
Hasta la vista!

(Mer uppdatering kring resan kommer.)

(Tyvärr kommer det inte bjudas på bilder här ifrån just nu då det krånglar, så ni får hålla till godo med text. :)
sålänge.)

Las palmas, Gran Canaria, palomas, candelonas, feonas… tröttheten får mig att blanda ihop alla spanska ställen, uttryck och ord. Fast ja, det är Las Palomas vår slutgiltiga destination heter.

Vi landade i Las Palmas i förrgår. Lillskruttan härdade ut vakenheten fram tills igår kväll. Ivrigt sorterade hon alla intryck och har försökt bekanta sig med den  nya miljön, det tog sin lilla tid.

På drygt 2 dygn har hon sovit 8 timmar, kanske en kvart sammanlagt under hela flyg och bussresan ner hit på ca 7 timmar som det tog allt som allt.

Inget får missas.

Ögonlocken har varit så tunga och röda av trötthet men allt har snott hennes uppmärksamhet  från att kunna slumra in. Har det inte varit ett skrikande barn, värmen, svajande palmer, fågelskri, skramlande matsalar, folkmassor eller spanjorer som skickar fram ansiktet över vagnen för att säga: oh.. el ninjo poquto … Jag bemöter dem med ett tillgjort leeden men skulle helst av allt vilja kontra med NEEEEJ… , det är en tjej!  Jag har nu förståttoch fått svar på det jag länge undrat,  varför det för det mesta bara finns rosa resp blå babykläder i butikerna. Det är för att man som utomstående ska VETA om det är en tjej eller kille. Men vi fortsätter trotsa med allt som inte är rosa J

Hur som helst så vann John Blund igår kväll. En natt betsående av 8 timmar av en lugn, harmonisk Moa idag, skönt!

Bicepsmjölksyresprutande biceps och trötta efter Moas håll igång under resan ner på ett minst sagt hett flygplan med minimalt utrymme för ivrig bebis, babysaker och knän var vi även självklart sista resenärerna på bussen att bli avsläppta , mao vi bodde på sista hållplatsen, hotellet längst bort från flygplatsen.. Humöret var lite sisådär.

Hungriga, trötta och varma behövdes det inte mkt för att finna fel..

Marko svor över 5stjärnigt hotell som inte uppfyller förväntningar och jag slukade alla trevligt framdukade chokladbitar som mötte oss i hallen på ett litet fat då hungern var enorm efter att ha ammat moa allt för oregelbundet på flyget då ingen flaska var ett alternativ för damen.

Bagateller som att Internetuppkopplingen inte fungerade på rummet, att en smörgås inte gick att beställa från rummet (är man hungrig får man slå på stort...typ 3 rätters..), vatten inte ingick i all inclusivepriset?, och vart var havsutsikten? blev helt plötsligt en "världslig sak"..

Men nu är vi här och saker börjar landa och semestern kan börja. ;)
Hasta la vista!

:)

Nu byter vi ut vinterplaggen mot lite mer somriga. Moa har fått en drös kjolar och bodylinnen, kommer bli fin fint nere i värmen, hennes första sommar.







Lilla sessan kommer väl charmera alla spanjorer. Vi får hålla hårt i henne.
Nu byter vi ut kalla röda kinder mot rosiga soliga kinder.


Så nu vinkar vi av och tar lite semester.
Inte helt omöjligt att det blir uppdatering där nerifrån.
Håll utkik. :)
So long!

Som småbarnsförälder tar det på krafterna att vara hemma. Jag tror inte riktigt att vi som mammor får papporna att förstå hur pass påfrestande det är att alltid, när som, finnas till hand för våra små underverk. vissa mammor har det tuffare än andra då våra knoddar är olika. Jag har verkligen haft all turen på min sida...hit tills, peppar peppar. Jag har nästintill fått hela nätter från dess att Moa var dryga 2månader. Förutom då tillväxtperioderna härjar. Ska väl inte klaga då heller iof. Men då rutiner helt plötsligt rubbas känns det både i kropp och psyke. Därför höjer jag föräldrar med kolik-och trotsiga barn till skyarna. Ni är starka. Det måste verkligen ta på krafterna. Vet bara själv hur man känner då moa som sagt ändrar sina vanor till något man inte alls är van vid. Säger bara: kämpa på! Inte nog med att man ska klara av alla rutiner, utan även den psykiska biten. Att kunna bita ihop då man känner:" enough!" Som typ igår.. Som många vet så har min kropp tagit återhämtningen rätt hårt. Jag gick upp drygt 8kg under graviditeten och slutade nu på- 16 kg. Jag är en av de som fått snålskjuts med råge av amningen när det gäller viktras. Känner mig allt annat än stark och vältränad då både energi men mest muskelmassa har övergett mig. I och med detta har jag enorma spänningar ibröstrygg,nacke axlar och käkar. Tänkte därför unna mig en välförtjänt massage igår. Fixade barnvakt i form av syrran som hängde med. Hinner inte mer än lägga mig på bänken och känna hur massören drar sina händer över mina muskelknutor då Moa i ren protest gallskriker på nedre plan. Då vi befann oss på ett spa med flera gäster som (troligtvis) också försökte finna lugn ochro var det bara till att klä på sig igen.. Väl utanför ytterdörren (med just den där irritationen i kroppen som jag nämnde..) jollrar och ler Moa för fulla muggar,precis som om hon spelat teAter där inne Trots min känsla kunde vi inte annat än skratta åt hela förloppet. Kanske hon blir en liten teaterapa. Tur i oturen fick jag en senare tid då jag fick vad jag behövde då Moa fick stanna hemma och leka med pappa. Så till er som funderar på på att skaffa barn, ta hand om och förebygg era kroppar med bra kost och stärkande träning. Gu vet var jag hade varit idag rent fysiskt om jag inte hade varit i så pass bra form som jag var både före och under gravidteten. Jag vet att jag kommer tillbaka men måste låta kroppen ta den tid den behöver. Om 4dagar bär det av mot varmare breddgrader och total återhämtning för både mig och Marko. Åter hemma sen igen kommer det ske nya upptåg här på bloggen, missa inte det. Nu blir det en behövlig dusch. Najs.