Stress stress stress och lite ont..
Smärta längs med hela ryggraden har fått mig att inte va på världens bästa humör.. Inte bara för att det gör ont utan för att man inte känner sig helt hundra på ifall man fått rätt diagnos? a little bit worried. Men men.
Fortsätter med mina röda små så får vi se vad som händer.
Nu har jag iaf fått en lucka i all matlagning så då passar jag på att skriva några rader, för sen blir det full rulle.
Kvällen till ära bjuds det på en räk och krabb coctail till förrätt. Varmrätten består av helstekt ryggbiff med svamprisotto och rödvinssås. Självklart med mitt hembakade bröd och en go sallad till! Efterrätten består av en rödvinbärstårta med banan och vaniljkräm eftersom att Marko fyller år på tolvslaget, 34 bast ska hurras in i samband med det nya året.
Känner på mig att det kan bli en galen kväll med sjukt mycket och stora raketer ihop med det bästa sällskapet.
På tomten intill firar även Björn borgs son ihop med några vänner så nog tror jag allt att Ingarö kommer höras och lysa mest ikväll.
Kenny "the showman" kommer även till denna fest och inte ont anat så tror jag att han kan få fart på stämningen med alla lekar och underhåll som han troligtvis planerat. Kanske får vi avnjuta några vackra stämmor här i kväll också. Jag menar vi har ju svenska Pop?/rapeliten i huset. Kanske blir det lite battel mellan MARKOOLIO och NIKLAS WAHLGREN.
Jo ra så atte....
Var kvällen slutar lär vi bli varse.
Ha nu ett gott nytt för det tänker iaf jag ha!
SKÅL!
Änligen svar och lämnad kvar
Har dock lite lättat hjärta efter att doktorn hörde av sig idag.
Rötgenbilderna som togs igår och som visade en fläck på vänster lunga verkar bara vara en ärrbildning av den gamla lunginflammationen från tidigare i somras. Det man nu konstaterar efter alla provsvar är att jag åkt på en led/muskelfästeninflammation. Så nu blir det till att knapra voltaren för att se om det ger med sig. Inte mycket för piller så det tar emot. Tar knappt ens en huvudvärkstablett även om huvudet skriker efter en.. men men vill jag bli av med inflammationen om det nu är det? så måste jag väl peta i mig dem små röda rackarna iaf.
Nu är allt färdighandlat inför morgondagen och dammsugaren har gått i högvarv hela eftermiddagen.
Hade därefter planer på att åka hem till päronen och snylta lite hemlagad mat och få bli lite ompysslad MEN! Så ringde mysan och gav förslag på att fixa en gemensam middag och ägna oss till lite skitsnack.
Så hon tog med sig godbiten "skorpan" (världens finaste dalmatiner, jag vill ha!) och en laxbit som vi skjutsade in i ugnen med lite grönsaker och fetaost. Till det kokade vi bulgur serverad med gosig sallad och mitt hembakade knäckebrööö:)
Som vanligt äter vi två lika mycket mat som för 8 så vi var därefter redo för att inta mysposition i soffan ihopkurade i var sin fleecepläd. Skålar uppradade med nötter, choklad, torkad frukt och vindruvor (shit, var det så mycket? japp :) sköljdes ned med en kopp the´, mumma!
Till det fick vi skönsjungande sång från min herre på tv.
Han medverkadei eldsjälsgalan som gick av stapeln i kväll i Göteborg, kul!
Summa sumarum så har denna dag varit mycket bra, allt lixom föll på plats.
Positiva provsvar, MKT och god mat med världens bästa sällskap. Skulle inte dygnet ha någon tidsbegränsning och vi skulle vara arbetslösa skulle man nog finna mig och My i samma position om 80 år, fortfarande ihopkurade i soffan med samma fleecepläd, dock lite gråhåriga och rynkiga...och kanske lite kutryggiga, haha. Vilken syn.
Fast undrar om vi skulle ha så mycket att prata om under alla dessa år utan att ha upplevt nåt annat än att ha suttit ansikte mot ansikte, borde börjat svida lite i ögongloberna. Men det kanske skulle te sig ungefär likadant som då man fastnat för en bra film. Den kan man gärna trycka på "repeat" och se om och om igen. Kanske skulle vi kunna dra samma storys om och om igen utan att tröttna?...
JA jäklar, nu börjar spekulationerna igen, låter tiden få utvisa.
Hur som helst så hade jag en alldelles utomotrdentligt trevlig, rolig, givande, god och BRA kväll. :)
Nu sussa.
Zzzzz...
Datorn blockerad och Hypokondri?
Gårdagen blev mest en massa flaxande och farande mellan vårdcentraler och sjukhus..
Läkaren ringde igår och det visade sig att ett av proverna som togs för typ 2v sedan inte var riktigt hundra gällande min lunginflammation. Min penicilinkur är nu uppäten men dock fortfarande hängig så jag blev kallad till återbesök.
Så efter ännu en undersökning där jag drog upp allt ifrån kramper i lilltån till ett värkande huvud blev jag till slut 8 rör blod, en mugg kiss och lite snor på en provsticka fattigare på kuppen. Hoppas bara nu att dem får fram vart problemet vekligen ligger så man snart kan få känna sig frisk och pigg igen.
Underligt igentligen hur hypokondrisk man kan bli när man inte riktigt får klartecken i vad som försigår i kroppen. Plötsligt tycks man finna alla möjliga knölar och ömmande fläckar överallt, läskigt!
Känns skönt att jag frågade om allt jag kom på nu iaf :).
Efter undersökningen blev jag skickad till SÖS för akutröntgen på lungorna.
Fick svaret som visade att det fanns en fläck på vänster lunga, precis där jag har ont vid inandning och beröring.
Plötsligt blev andningen tyngre och tankarna flög omkring i huvudet som små spöken,
-vad är det som är fel?!
Halft nedstämd åkte jag till ica maxi som planerat för att handla med ALLA andra människor inför nyår. Måttligt upphetsande. Hängande mer eller mindre över vagnen som rullade fram mellan alla dessa koridorer och hyllor med uppradad mat önskade jag bara att ett knäpp med fingrarna skulle kunna få mig att vara hemma på ett kick.
Vid sista avbockade artikeln på handlingslappen var det full fart mot kassan och gasen i botten hem.
Väl hemma ville jag helst av allt bara krypa ner i soffan under täcket och tycka synd om mig själv. Men självklart hade jag lovat bort mig för hjälpträning i styrkelyft till damernas A-lag i handboll.
På med smilet och iväg!
Deprimerande deprimerande deprimerande... jag fick verkligen kvitto på att det är nåt som inte står rätt till inuti mig.. Minsta lilla ansträngning fick mig att bli halvt svimfärdig och chippa efter andan. "Herreguuud, jag som har världens bästa kondis i vanliga fall!!!" Ska aldrig mer skratta åt äldre människor (nu pratar vi 80-90åringar) som hasar sig fram med rullatorn användandes som pitstop för att kunna fylla ut lungorna på nytt med ny fräsch och härlig luft. Nä, en vacker dag är man väl där själv, på riktigt riktigt.
Hur som helst så utförde jag trots allt mitt "arbete" med en känsla av en gamlings kropp och status. Inte alla 80-åringar som klarar utföra en frivändning och pumpar benböj med halv lungkapacitet, hehe, skämt o sido.
Väl klar med instruerandet satte jag mig sedan i bilen för att åka hem.
Datorn var blockerad av Marko och fille som fastnat framför något dataspel.
Jag käkade lite och hann väl inte mer än att lägga huvudet på kudden,
sen var det tack och godnatt.
Snart blir det till att åka och handla det sista inför nyår (glömde lite igår) och fixa lite andra ärenden.
Sen ska jag träffa mysan,jihuuuuuu!!! kul kul kul.
Sen åker jag nog hem till mammsen och pappsen för marko har åkt ner till göteborg för att medverka i.....ja vad hette det nu? någon gala i samband med bingolotto var det iaf.
Ikväll får jag iaf datorn för mig själv så då kan jag sitta huuuur länge jag vill och finula.
See ya later!
Bra flyt och basilusker.
Trodde när jag slog upp mina ögon imorse att "idag-kommer-det-säkert-bli-en-sån-där-jobbigt-lååång-och-tråkig-att- inte-ha-något-att-göra-dag", men icke! Vad fel man kan ha ibland, å tur e väl de!
Den startade dock lite segt men sen rullade den på utav sig självt.
Eftersom jag inte riktigt är hundra för att börja slita i vikter på gymmet ännu så har jag gjort av med min energi på annat vis. Som den husmor jag troligt vis kommer att bli då jag blir en gammal gumma visar sig bara mer och mer med åren.
Har jag inget att göra drar jag gärna fram alla påhitt av recept som jag samlat under mina dar, å dem är många!
Jag slängde ihop min hemmagjorda musli och skjutsa in den i ugnen för att torka med lite honung på för att få den sådär riktigt frasigt krispig och god medans markos favvobröd stod och jäste på en plåt vid sidan om.. Ja, allt ska helst göras samtidigt :). Så under tiden som brödet jäste och muslin började ta färg i ugnen sprang jag mellan tvättmaskinen , torka dammroåttor som hittan fram (igen), hängde tvätt, plocka ur och in diskmaskinen osv.
Efter att mina morotsbullar och muslin blev klar i sinsom tid drog jag på mig mina mjukisbrallor för att åka och handla lite mat till kvällen. Bafucin skulle också införskaffas till Marko som dragit på sig en elak förkylning. Ja, det är ju riktigt bra tajmat nu då jag ätit min sista penicilintablett.. "-KOM KÄRA BACILLER, KOM".. för nu är man ju inte EXTRA mottaglig för alla andra trevliga bacilusker som härjar i luften?!...eller så, JO.
A ja, det lär väl visa sig hur det slutar.
Väl hemma från affären och apoteket så hade jag självklart hunnit slinka in på Lindex (ända klädafären här ute i mölnvik centrum) och bokhandeln. Så jag kom inte bara hem med mat och bafucin. Det slutade med 3 böcker och och en drös med underkläder också...woops. Men är det något som jag brukar lyckas hyffsat bra med så är det att handla på rea, så det drog inte iväg allt för mycket som tur är :).
Efter att ha servat Marko med the´ och halstabletter mellan varven började jag förbereda dagens middag samtidigt som jag fägade håret :). Nu är man brunhårig igen. Marko pallrade sig upp ur soffan och drog igång bastun i hopp om att den skulle dra ur det onda (bacillerna) ur hans kropp (och min för den delen). Dock slutade han halvt mörbultade och nedbäddad i soffan framför tv:n, själv kände jag varken bu eller bä.
Vi är iaf mätta och belåtna efter en sjukt god middag,
så nu blir det "mys" med lite mera the´ och bafucin i soffan.
Ta hand om varann!
Tankebråk
Helt plötsligt får man inte.
Det blir kaos i hjärnan, en helomvändning till vad man är van vid.
Så här i mellandagarna i jul har jag ändå gett mig lov att tycka att det är ok att ta det lugnt, vila ut och bara finnas till. Jag är ju trots allt sjuk. Men med 2 dagar kvar av penicilinkuren börjar hjärnan jobba i högvarv för att påbörja planeringen av träning som jag snart vet att jag ska få börja med igen. Jag har nu haft uppehåll i snart 2v, vilket gör att jag snart klättrar på väggarna. Mitt träningsbehov kan väl jämföras med i princip vilket behov för vem som helst. Det är samma sak som för någon som verkligen älskar att jobba, baka, dansa, läsa, skriva osv.
Men självklart så måste man vara medveten om att all fysisk aktivitet kanske bör utföras med motta.
Många i min omgivning tycker att min dos träning är överdriven eller för stor. Inte alls att jag utför den med motta. Men med åren vet jag hur jag ska sköta en viss träningsmängd i samband med sömn och bra kost för finna en bra balans, för att det inte ska gå över gränsen till att må dåligt istället för att må bra.
Hur pass roligt jag alltid tycker att det är att pallra sig till gymmet varierar självklart, för även träningen har sina ups and downs som i vilken annan situation som helst. Det är inte VARJE dag som man går jublandes ut genom ytterdörren sjungandes på "happy day" på väg till jobbet. Eller hur? Men vare sig det gäller träning , jobb, hobby osv så måste man påminna sig själv om "varför gör jag det här"?, "är jag nöjd med min situation"?Många gånger har jag själv satt mig ner och ifrågasatt mig själv om det är för mycket? Tycker jag att det är roligt eller tränar jag bara på ren rutin? Antalet pass/v kan ju diskuteras i oendlighet. Själv tycker jag att min nuvarande träningsdos är en fis i rymden jämför med då jag tävlade i utförsåkning. Idag tränar jag kanske 10tim/v (med ett förvisso väldigt fysiskt arbete vid sidan om) medan jag förr tränade 5-7tim/DAG,alltså närmare 30-40tim/v. Så som elitsatsande ända in i själen så är nedskärningen på träningen enorm. Jag har alltid levt i fysisk rörelse och så kommer det förmodligen förbli så länge jag lever. Sen kommer självklart mängden varieras beroende på livsstil,situation och motivation.
Att tvinga sig till något man absolut inte vill är svårt. Visst finns det stunder då kroppen protesterat och jag har/är bäst på att ignorera. Jag har nog mer eller mindre alltid varit dålig på att lyssna på kroppen. Många gånger har den helst av allt bara velat dyka ner i sängen under täcket och ligga där tills den av sig självt orkar ta sig upp igen fullproppad med energi utan hjärnans viljehjälp av tankeverksamhet.
Jag vet att det är något jag måste jobba med och bli bättre på.
Jag är ju en bra lyssnare till andra människor så varför ska jag inte kunna vara en bra lyssnare till min egen kropp och vilja?
Det är lätt att man hamnar i ett ekorrhjul, ett trygghetsmönster som är svårt att bryta eller sticka utifrån.
Jag vet själv att det är svårt att bryta mönster.
Under de senaste 3-4åren har jag varit med om många jobbiga stunder där man tampats mot sina tankar och viljor. Det är inte alltid man är medveten om sitt beteende och inser att det är något fel förrän det har gått för långt. Men något man ska veta är att det aldrig är försent att bryta ett mönster. Det gäller bara att vara ärlig mot sig själv och ta reda på vad man verkligen vill med sin situation och inte bara accepterar att "såhär är det" ,och låter tiden rulla på. Stannar man upp och ifrågasätter sig själv hur man egentligen mår och därefter analyserar fram ett svar så brukar man oftast finna ett slut ut ur tunneln . Tyvärr tror jag att den här sortens beteende och "problem" finns hos en allt för stor del av våran befolkning utan att dem själva är medvetna om det. Många blundar och kör på och finner i sin inre dialog att man inte anser sig ha den tiden som krävs för att stanna upp och låta sig spekulera kring sitt liv och behov. Läskigt men sant.
En tanke till er alla.
Tänk på att ALL tid är dyrbar tid!
Välkommen Jessica! -Tack... :)
Jaha ja, då har även jag hittat hit.
25 år fyllda och jag känner mig mogen för att starta en blogg och dela med mig av tankar, funderingar och äventyr :D.
Jag har som sagt nästan nyss nåt åldern som är närmre 30 än 20.. ett riktigt mellanläge. Men man avrundar ju tydligen uppåt sägs det..
-Är det nu som man ska börja känna åldersnojja? Jag tror dock att jag aldrig kommer känna någon sådan, har på något vis alltid känt mig äldre än vad jag egentligen är. Vad det beror på vet jag inte riktigt men jag antar att det kanske beror på att jag flyttade hemifrån så pass tidigt som jag gjorde. Nyss fyllda 15 tog jag mitt pick och pack och drog norr över för att starta min skidkarriär. Den varade i 8 år med många goda, roliga minnen och vänner för livet men motgångar var även något jag fick bli varse om. De mest konstiga och oturliga skador och sjukdomar fick mig tillslut att motvilligt lägga tävlingsskidorna på hyllan.
Hur som haver så är såren läkta och livet har tagit en ny början, en HELT ny början som jag trivs alldeles förträffligt med idag :).
*Jag arbetar med det jag drömt om i många många år,som personlig tränare och massör.
*Föreläser och rycker in som hjälptränare i friidrott och alpint.
*Tävlar/tränar numera i fitness och friidrott (men överger aldrig min skidåkning).
*Jag har en underbar familj och otroliga vänner.
*Bor underbart tillsammans med min kärlek.
*Vad mer kan jag begära? Mycket. Dock inte av andra, men av mig själv :) Lever och lär!
Åter till Födelsedagen: Inte nog med ett överraskande fyrverkeri som hade kunnat mäta sig med fyrverkeriet i inledningen av OS i peking så gjorde alla underbara människor i min omgivning min dag till den bästa!
Min...
*Pappa- Min kära far som kämpat och slitit genom åren på sina bara knän som golvläggare för att få mitt skidåkarliv att flyta på i alla år. Han agerade även rätt bra som häst då mina hästdrömmar som 6-7åring gick i krasch i samband med min astma. Varje fredag stod jag påklädd med ridhjälm och piska väntandes i halllen på att pappa skulle komma innanför dörren och jag skulle få min ridstund. Farsgubben travade runt på alla fyra i köket med mig överlycklig på ryggen, vad gör man inte för sina barn? :) Onda knän och öm rygg samt halvt invalid vid 50års ålder, vad gör det? "Så länge barnen är lyckliga är jag lycklig". Det är Sann kärlek.
*Mamma- Tjatig som en mamma verkar ska vara men min stöttepelare i de allra flesta situationer och stunder.
Precis som jag, Vill vi något ser vi till att få det. - Envisa.
*Syster- Min bästa vän. Henne kan jag prata om allt med. Jämfört med då vi var små så funkar vi otroligt bra ihop idag. Vi kort och gott skrattar, gråter och äventyrar tillsammans.
*Lisa- Tjejen jag avgudar mest av alla. Superkvinnan som klarar allt. Jag tror inte att det finns NÅGOT som skulle kunna få omkull henne. En sjukt snygg och stark singelmorsa med båda fötterna stadigt på jorden som får alla att dras som maneter till henne. Hon utstrålar sån värme och trygghet och skulle hellre vricka foten än att trampa på en myra som nyss tagit sig under hennes fotsula. Å skulle hon råka hunnit sätta ner foten skulle hon väl lägga sig på alla fyra och be om ursäkt för att hon tagit myrans liv innan hon kan gå vidare. ( Inte riktigt så men nästan :)
37 år gammal men blott 25 i sinnet, riktigt cool och händig tjej!
*Mysan- Vi har knappt känt varandra ett år men jag har redan funnit min tvillingsjäl. Frågar jag henne något så är det egentligen onödigt eftersom vi tänker ruggigt lika, men ibland kan det vara skönt att få svaret bekräftat. Vi är läskigt lika varandra till sättet. Vi brinner för motion/ hälsa och att hjälpa andra människor. Hon är alltid glad och utstrålar sån sjuk energi. Tillsammans tror jag att våra erfarenheter, kunskaper och viljor skulle kunna få hela världen att må bra, finna harmoni och balans... om inte annat så skulle det vara häftigt :). Keep on dreaming..
*Kenny- den största och bästa showmannen på denna jord. Står alla till lags och ser till att stämingen är på topp!
Han fick min fest att kännas som århundradets händelse med sångtävlingar,dans, memoarer och historier. Tack kenny!
I´ll never forget.
*Philip- Killen som är omtyckt av allt och alla. Stackarn får vid snart fyllda 34år fortfarande visa leg på systemet. Ungdomlig och fräch, Jäkligt omtänksam och glad kille, we like!
Till sist men absolut inte minst..
*Marko- Mitt hjärta.
Många gånger har man frågat sig om man träffat den rätte, finns den rätte överhuvudtaget?
Man har åkt på hårda nitar som många gånger fått en att undra om tron på kärleken är over and out..
Men plötsligt, på det mest konstigaste och minst anade sättet dyker han upp..
Det var som om att allt bara föll på plats....med tiden.
Jag har lärt mig: För att verkligen hitta det riktiga guldkornet måste man gräva i grottan, långt långt in för att tillslut nå kärnan. Ytan kan vara slät, skrovlig, ljus, mörk, liten, eller stor och man kan lätt luras av dess godhet och charm. Men hackar man tillräckligt mycket och länge för att se vad grottans kärna innehåller är det bara till att Blunda, lära känna och lyssna till sitt hjärta så känner man tillslut om det är rätt eller fel. Det blev och kändes tillslut så rätt. Jag fann guldkornet som jag tänker förvara i dess förpackning.
Social, Snäll, "galen" glad, givmild och omtänksam är de ord som beskriver min man, min man i lyxförpackning.
Love you!
Tack till alla ni som tog del av denna fest, ni gjorde våran dag HEEEELT OFÖRGLÖMLIG!
Lika så var årets julafton..
Mer än att den var helt helt underbar och...helt helt jättekonstig kan jag inte säga mer. Det stannar inom dessa 4 väggar.
See you!
