wgard

Trots sömnlösa nätter som natten till igår då jag bara fock sova drygt 2 timmar orkar hjärnan jobba, den går som på högvarv men på ett bra sätt. Idag är jag piggare i huvudet men kroppen behöver jag inte gnälla om längre, återkommer om den då det är ur positiv bemärkelse den nämns istället :), förhoppningsvis nästa vecka.
Då ska jag även ha lite formcheck oxå, kommer köra en sån varannan vecka med lite mått, vikt (trots att vikten är oväsentlig då jag framöver förmodligen kommer gå upp i vikt med mer musklemassa på kroppen) och bilder för att hålla lite koll på resultat. Här i början kommer det väl inte hända så mkt då jag inte kan påverka fysiken så mkt pga av minimal motion. Men vi ser.

Kan man inte träna...eller ens få motionera som man vill i dagsläget får man ta ut kreativiteten på annat håll. Just nu går jag i planeringens tecken, har mycket tankar och ideer för framtid och allmän livsbasis som flitigt plitas ner på papper.



Får lite smått panik då jag är någonstans utan mitt block. Då åker mobilen som hastigast upp och en hel harang av bokstäver skrivs ner i ett sms för att sparas, då kan jag andas ut och känna mig trygg i att inte glömma mina briljanta pop up-ideer ;).

Utöver tankeverksamheten så har jag kommit igång med mina bak och matlagningsbehov på nytt. Allt ska vara så hemmagjort det bara går, inga konserveringsmedel här inte! :)
Som igår blev det hemmagjort ärtsoppa med nybakat bröd, gott som tusan.


Nu ska jag försvinna in i mina tankar lite igen innan moa ska ha käk.
Hmm..

Febern är på väg bort och jag börjar känna mig frisk, alltid lite kurigt det där med antibiotika. Jag har ätit penicilinet i 2 dagar och känner mig frisk...Jag har dock 8dagar kvar att knapra piller, buhu (Jo jag fick en hästkur).
MEN, Vaknade trots allt upp rätt "pigg" imorse efter att fått sova hyfsat bra och inte heller simmat i svett som dygnen innan. Svettningarna beror på höga doser hormoner tillhörande amningen och baciller som kroppen vill få ut.

Under denna tidiga morgon tänkte jag ta mig en uppfriskande promenad i diset med Moa och vagnen, men efter halva vägen, dvs typ 10min strejkar mitt bäcken, och ländryggen med det.. Kroppen vill verkligen inte att jag ska vara i rörelse och det gör mig en gnutta frustrerad. Jag har varit i rörelse i 26år och helt plötsligt blir man tvungen till vila, jag och kroppen är inte överrens..

Tur man har go-biten att ligga och beundras över och lukta på..
Vi sover gott ihop..

Hur mkt jag än vill så blir det ingen träning...inte ens promenader för min del på ett tag just nu.
Det som jag tillåts träna på nu är mest den mentala biten. Att härda ut vilan och inse att den är nödvändig och kommer göra mig gott. Tur man kan njuta av diverse ting trots frustration.

Mitt nya mantra lyder:
"VILA ÄR BRA...VILA ÄR BRA..VILA ÄR BRA..." 

Jahapp då har mjölkstockningen övergått till staffylokocker i bröstmjölken..
Inte nog med att amningen ska göra ont och vara knepig att få till, nä, då ska man åka på feber och penicilin på det oxå. Hej och välkommen till Jessicas värld. Hon ska gärna få utstå det "värsta", har så alltid varit och verkar så förbli :) Men jag är rätt glad för det.

Finns ju bra mkt värre saker här i världen så man ska väl inte klaga.
Men jo, lite drygt är det iaf.

Ingen promenad idag, mest legat och varit ute på altanen för nån nypa frisk luft, det får duga så som det är nu.
Moa mår iaf bra, växer så det knakar, dock mest viktmässigt inte så mkt på längden ännu.. Stundar en liten tjockis mån tro? ;) Går ine tro så mkt annat så som hon äter och sover.

Nu gnyr det ute i soffan med Marko.
käk-tajm!

Jag tror någonstans att jag ska kunna avverka den där milen med vagnen typ idag...10dagar efter förlossningen.
Men redan efter dryga kilometern strejkar både flås, bäcken och fogar och jag blir påmind om vad jag egentligen genomgått och vad min kropp faktiskt har presterat.
Just det, vila var det...reparation.

För drygt ett år sedan (innan jag blev gravid) var jag här formmässigt.
 

   

 

När jag ser tillbaka på de här bilderna spritter det riktigt ordentligt i kroppen, dit ska jag igen,en vacker dag.
Men, jag ska verkligen tillgodose min kropp en välförtjänt vila och låta den reparera sig till fullo innan några nya satsningar görs. Och ni som vill följa mig på vägen får hålla till godo i drygt 6v till iaf då man rekommenderar ca 8-12v återhämtning för leder, ligament och fysiken i övrigt efter en förlossning. Visst varierar konvalisenttiden från person till person, och jag tror själv att jag skulle kunna börja träna tidigare än 8v då jag har den bakgrund jag har och var väldigt aktiv under hela graviditeten. Men efter 8 års elitsatsning i skidbacken och direkt därefter kliva på 2 år av stenhård styrketräning för att satsa inom athletic fitness följt av en graviditet med förlossning har min kropp fått utstå många påfrestningar och skulle rent allmänt må bättre av en längre vila, ordentlig vila.

Även om jag inte har allt för stor musklemassa kvar på kroppen idag så sitter muskelminnet i ryggmärgen och jag är säker på att jag kommer få grymma resultat när jag väl sätter igång. Då kommer även motivationen vara på topp och kroppen kommer förhoppningsvis tillgodogöra sig träningen bättre än tidigare då den fått chansen att återhämta sig till max. Men då ska jag verkligen "härda" ut vilan trots spritten i benen och sukten efter gymmet. 
Självklart kommer jag innan dessa 6v hålla igång med promenader och rörlighetsövningar allt eftersom jag känner att kroppen vill sammarbeta mer med mig. 

Så, om 6 v kommer jag gå på mitt första styrkepass.
Längtar!...fast ändå inte :)
Trivs rätt bra med bajs-spy-tvätt och amningslivet non stop just nu. Bara det är tillräcklig motion i dagsläget. 

Over and out.

Mitt i min och Moas kvällsvila i förrgår knackar det på dörren.
Vår härliga granne Margareta kom ner på besök efter att nästan nyss landat i sverige igen efter en tripp i utlandet.
Hon kommer inkonkandes på 2 kassar med kläder, riktigt fina kläder.
Kläder som vår lilla Moa INTE har fått av sina päron ännu..
Så, Margareta fick bli den första att skämma bort våran dotter ordentligt.
Fina italienska märken samt Buberrykläder.

Stickad filt med tillhörande mössa och heldress..


..en liten skoluniform, här "dog" jag..såååå fina!


..och några rosa byx- och tröjset..


...det bästa av allt var ändå de här TOKSÖTA toffel-skorna till uniformen.


Efter denna lilla "julafton" blev det inge mer vila för min del :)
Tack än en gång snälla Margareta.
Nu har vi ett nytt kapitell i Moas lilla garderob.

..sen det andra.
Vila vila vila...igen..är det jag har fått gör nu i 2 dar..igen.
Ja, nu har man åkt mjölkstockning och feber med den :S
Visst visste man att förlossningen och graviditet skulle vara en sak för sig,både omställningar och smärta att uthärda. Men amningen då? Vilka bekymmer som finns kring den är det inte så mkt prat om. Så, för er som undrar, ja det gör ont innan tekniken sitter och det är mycket att tänka på.
Du ska ha rätt position, bebis ska lära sig sugteknik och ta vårtan rätt i munnen, hitta rätt ställning osv, Allt för att undvika såriga bröstvårtor, mjölkstockning och hungrig bebis.

Nu har ju inte jag problemet med fel amningsteknik eller sugteknik från bebis, inte heller har jag problemet "för lite mjölkproduktion" utan problemet sitter snarare i toooo much food.
Idag då vi var på återkoll sa barnmorskan att jag var en sån typisk kvinna som lätt skulle kunna amma trillingar,  så man kan väl säga att jag har ett ganska stort överskott på käk.
Inte konstigt lilla Moa ökar stadigt i vikt och sover mkt. Stackarn landar i matkoma efter varje måltid :)
Dock inte så synd om henne, hon äter när hon vill, sover och bajsar som bebisar ska.
Hon är en frisk och stark liten tjej.
Nu ska jag gå och vila å sniffa lite bebis ;)


 
 

Var på BB på återkontroll av Moa igår.
Väl känt föds bebisar med extra fett på kroppen, ett extra "smörpaket" brukar man säga, det smörpaketet är ur förebyggande syfte, för att bebis ska ha lite reserver att leva på under de första dagarna då modern inte riktigt fått igång mjölkandet. Den första råmjölken som finns hos alla kvinnor då barnet är fött ger inte allt för mkt energi. Så därför är det väldigt vanligt att spädbarn tappar lite i vikt de första dygnen.

Moa vägde 3310g då hon kom ut och fick se världen (eller förlossningsrummet kanske man ska säga..). Innan vi åkte hem från BB vägde hon 3150g, inte tappat allt för mkt i vikt vilket kändes skönt.
Första återkollen på BB var i Måndags och lilljäntan hade ökat vikten till 3290g vilket innebar nästan nådd födelsevikt. Hon behövde bara ytterligare 2 dygn för att ta sig över. Igår vägde hon in på 3420g!
I vanligaste fallen brukar det ta strax över veckan eller närmare 2v innan bebisar uppnått sin vikt fick vi förklarat för oss, så Moa har skött sig bra. Så nu då Moa får i sig som hon ska redan får vi släppa 3-timmars-intervallen på käket. Dock har Moa en ganska naturlig ätgång på 3-4timmar iaf så det mesta bara går av sig självt. Hon säger till då hon e hungrig, gnyr lite lätt och tindrar med ögonen :)
Så nu har både mamma och dotter hittat tillbaka till ursprungsvikten efter 6 dagar.
Hur är det man säger... "sådan moder, sådan dotter" ;)

För övrigt var alla tester toppen.
Vi äter, sover, toalettiserar och allt går åt rätt håll.
V i mår bra.

Nu är nya nr av fitness magazine ute.
Där i finns ett stort reportage med mig och Marko, om hur jag fick honom att komma iform på 10 veckor. 
I reportaget finns både träningsupplägg och kosttips att ta del av.
Go lästur! ;)




De här resultaten åstadkom vi under våran 10-veckors period.
Ledorden för att lyckas är; Motivation, öppensinnighet, positivitet, ett jäklar anamma, kunskap, målmedveten, kämparanda och vilja. Men viktigast är nog att ha roligt på vägen :)

Invägning.. V1                                         V10
 

In shape ;)


Har du några frågor/funderingar kanske kring träning kost och/eller graviditet som du vill fråga mig om kan du kontakta mig på [email protected]

Nu sängen en sväng..zzz..

Tack snälla alla rara människor här ute på nätet för alla lyckönskningar. Så fina kommentarer och glad över att så många gillar min blogg. Tack! Å när jag ändå är i farten att tacka så måste jag även buga och bocka alla som skickat så fina presenter och blommor. Vi är väldens lyckligaste och stoltaste päron just nu, och kommer så självklart förbli :)



P.s  Marko hälsar och tackar oxå.
Å by the way, idag kan jag gå...NORMALT. Lite seg i starten, men sen är man på g. :D
Jag ser ljuset ;)
D.s

Man säger säger att ett löpar-maraton åstadkommer en riktigt sliten och utpumpad kropp..
Jag ska en vacker dag snöra på mig löparpjucken och kuta ett maraton. Dvs När jag kan gå som om jag inte skitit på mig längre, kan sitta och nysa, skratta och hosta utan att det känns som om jag ska gå sönder. Jag kommer skutta fram, tralla mig igenom hela loppet på 4,2mil.
Orkar jag under en kraftansträngning på 10 timmar som det tog att föda ut lilla Moa att hålla fokus och vara med i matchen trots 3 dygns backning på sömn innan själva inskrivningen så skulle jag lätt kunna skratta mig igenom ett "ordenary" maratonlopp. Jag har redan avverkat minst det dubbla, som sagt, 10 timmar, utan paus.

Jag är nu inne på fjärde dagen med ömhet i hela kroppen, å jag menar verkligen öm i HELA kroppen. Ska aldrig mer gnälla över att ett träningpass är jobbigt eller att träningsvärk gör ont.
När man tagit sig igenom en förlossning kan man få gnälla över ömma muskler och trött kropp, då vet man vad en utmattad kropp innebär. Ingen prestation i hela världen kan efterlikna en förlossnings kraftansträngning. Det finns lixom ingen återvändo, man MÅSTE fullfölja tiden ut, och man gör det på nån underlig överPOWER.

Jag kan varken sitta eller gå, inte hosta, inte snyta mig och inte heller skratta pga sånt som hör till en förlossning.. Ja, en liten människa har passerat ut där... hur fan nu det gick till egentligen? men ut kom hon.
Jag kan inte heller andas djupt då heeeela ryggen är "in big" träningsvärk.
Halsen är torr och svider efter att operationsslangen varit ner där på besök.
Brösten är söndersugna då Moa inte gör annat än äter..
Jag är blek som få pga sömnbrist på drygt 4 dygn som jag inte hunnit...och inte heller lär hinna ta igen.
Jag har blåmärke under hakan efter förlossningen då jag hängde med huvudet över sängkanten,man tar som sagt i med allt på/i hela kroppen. Tydligen även en kroppsdel som hakan ;)
Idag vet jag att Allt går bara man vill, så, skulle jag springa ett maraton å få kramp eller bryta foten eller så på vägen förstår ni väl att jag skulle åla, kräla, dra mig in i mål.
Förlossningen är ett faktum att INGENTING är omöjligt.
Alla efterhandskrämpor känns som en fis i rymden då denna lilla krabat ligger här intill..
Jag frågar mig fortf, Vart kom lilla miraklet Moa ifrån?

Idag fick vi lämna BB efter en rad kontroller och vaccinationer.
Allt är som det ska och Moa får beröm av alla som tittar ner på henne. Alla läkare tycker hon har fantastisk hud och verkar vara en pigg och allert tjej. Under blodprovet sa hon inte ett ljud, sneglade lite lätt på mig och bara skrynklade ansiktet för att visa sitt missnöje,men inte ett ljud, "precis som mamma, en stark tjej" menade Marko.
Vi packade ihop oss själva och Moa. Nu är vi tre och inte längre två.
Jag och Marko pratade mkt under dagen om hur vi känner för allt som hänt. Han tyckte sig känna att han landat i det hela och att allt kändes bra. Jag kände fortf att allt var väldigt nytt och gått väldigt fort. Vad hände,vart kom den lilla söta flickan ifrån? Det är inte en liten bebis vi bara fått låna under dagarna på BB. Hon ska med oss hem, bo med oss, leva med oss, nu och för alltid.

Vi bestämde oss för att åka förbi ett cafe och käka lite lunch innan vi åkte hem till huset.
I väntan på maten sitter Marko och knåpar ihop ett meddelande till profylax-Andrea och ska skicka med en bild på Moa. Landat? Han tittade på mig och vi båda satt med tårar i ögonen, tysta. Det brast, för båda. Lunchen varvades med tårar och skratt, allt i glädjens tecken förståss. Allt är så överväldigande och stort och så ofattbart. Nu ska bara vara hemma, vi tre, landa.
Vi kan inte riktigt förstå att denna skönhet är våran.
Vårat lilla hjärta.
 

Inatt var det 3timmars-regeln som gällde.
Ställa klockan var 3 timme för att mata... Hon körde eget race var annan timme.. Efter 4-tidens mål lämpa jag över henne till Marko för att kanske få sova nån timme.. Direkt hon tagit plats började gnyandet... Marko ligger och gullar med henne medan hon gymnastiserar. Jag känner att jag är på väg bort då Marko bestämmer sig för att försöka sjunga henne till söms.. Från tyst mummell tar han i "Näääär älgarna klappar takten"... (inte direkt nån lugn visa..) den gick inte riktigt hem..varken hos Moa eller mig. Då kom försök nr 2 "Se på luffarn som går där på vägen"... även här blev det protest. Skriket ger Marko lite lätt panik. Jag tar upp henne i famnen och gungar lite,knäpptyst..
"jaha, det var så man skulle göra" skrattar Marko..även jag.
Han är underbar.
Nu vilar mina guldklimpar så fint ihop.

En dag kvar blev ingen dag kvar.
Nu är Moa här och hon är ett litet mirakel.

Jag hade gått med värkar i 3 dygn, inte fått sova mer än någon minut i taget då värkarna var så pass regelbundna som 5-6min mellan varven. Smärtan var precis som en molande mensvärk rakt över nedre delen av magen men som efter hand blev mer och mer tilltagande och riktigt drog i ljumskarna. Självklart trodde jag att det var på gång redan vid första värken men efter ett besök på förlossningen (i söndags) sa man att livmodertappen fortf var hel och inte berörd men att jag gått in i den första fasen, den sk latensfasen. Man sa att man trodde att det skulle dra igång inom 24tim. V blev självklart lite nervösa och förväntansfulla. Efter en natt helt utan sömn fick jag smärtstillande vilket gjorde att allt avtog, både värkar och sammandragningar. Jag fick sova några timmar innan allt kom tillbaka igen, först rätt diffust men ökade sen succesivt tillbaka som till innan. Jag ringde åter in till förlossningen då värkarna var regelbundna med 4 mins intervall. Man ville kolla mig igen då värkarna hållt i sig ett längre TAG. Jag var denna gång 1,5cm öppen men livmodertappen var ännu inte helt utplånad. Vi blev hemskickde igen med smärtstillande och råd om att bara vila och vänta ut tätare värkar. Vi var nu ganska frustrerande och jag rätt trött efter 2 dygns jobb med värkar att hantera. Jag tyckte smärtan var ok men den var tillräckligt stark för att inte låta mig koppla av och få sova. Jag levde med min Tensapparat sista natten innan vi ringde in senare på kvällen igen då värkarna nu var nere runt 3-4mins intervaller. Nu bestämde man för att hålla kvar oss då det visade sig att jag var öppen 4,5cm!

Jag bytte om till den heta rocken och kände mig nöjd men ändå lite oförberedd på att det faktiskt var på riktigt nu, det var nu det skulle hända.
Jag gick snabbt in imitt arbete att behärska värkarna med andning och olika ställningar.
Tack vare Andreas hjälp med profylaxen hade jag total kontroll på situationen. Jag kände mig oerhört lugn och redo då jag märkte hur bra jag klarade av värkarna. Då jag var öppen 5,5cm gick vattnet och här efter kom värkarna mer och mer regelbundet. Kände mig fortf cool. Här med lite kontroll på CTG-kurvan.

När jag stod och gungade mig igenom värk efter värk ser jag hur Marko är på väg att falla in i koma i fotöljen,jag brister ut "ska du sova NU?!" Var på han svarar "nej nej jag bara vilade ögonen lite"...
När jag var öppen 7cm var jag fortf uppe och gick i korridoren.

De andra barnmorskorna som satt i ett rum där jag gick förbi hade frågat min barnmorska vem den där tjejen som trava omkring i korridoren var, hade hon inte startat sin förlossning ännu? Hon hade svarat, jo då hon e öppen 7cm.

Väl strax efter 7 cm och jag hade hållt på i 8 timmar kom riktig yrsel, skakningar i samband med värk och illamående. Marko ringde på klockan och här fick jag bekanta mig med min nya vän "lustgasen". Nu var det slut på leken och min brist på sömn sedan några dygn tillbaka hade  verkligen satt sina spår. Visst blev jag påverkad av gasen men jag vill inte påstå att den dämpade min smärta direkt. Jag genomled hela fölossningen med enbart gasen och min tensapparat. Smärtan var mot slutet enorm,finns inget att jämföra den med men man klarar av den vare sig man vil eller ej. Mitt fokus hjälpte mig långt. Jag levde MED värken och inte MOT den. Det fanns ingen eller inget annat än jag och värken,vi skulle bli vänner och det krävdes ett tillmötesgånde och tålamod.
Vi fann varandra och tillsammans jobbade vi fram något helt ofattbart fantastiskt.


Ett stort tack till all fantastisk personal på förlossningen och BB på SÖS, ni är grymma, samt Marko som fanns vid min sida genom hela förlossningen...förutom vilostunden i fotöljen i skede 6-7cm. ;)

DAGAR KVAR

Har inte haft så mkt att skriva om dessa 2 senaste dagar, det skulle ändå bara bli ett inlägg med trötthet och lite gnäll om krämpor såhär dagarna in mot mål.
Har inte gjort många knop alls...inga överhuvudtaget faktiskt. Har som mest ansträngande släpat ut täcke och kudde till soffan för att parkera där.
Har varit hungrig och försökt sova ikapp sömn som jag inte riktigt får på nätterna.
När man mår som jag gör just nu så är en kille som Marko räddare i nöden. Idag hade han tappat upp ett varmt bad till mig med tända ljus och satt på sån där härlig avslappningsmusik i högtalarna.. helt underbart och precis vad jag behövde. Tur han finns.

Vila vidare.

Jag har inte så mkt att tycka och säga till om längre. Jag bara följer min kropps talan.
Jag tror faktiskt på riktigt att jag blivit oväntat duktig på att lyssna på min kropp, att stanna upp och ta in och handla därefter. Mkt är profylax-Andreas (http://andreapohl.wordpress.com) förtjänst. 
Kroppens tecken blir allt tydligare och klarare för var dag som går, och jag blir allt mer lyhörd.
Jag mår illa men kroppen skriker konstant efter mat iaf och jag äter därefter.
Jag har ett stort behov av att få aktivera och använda min kreativitet men låter kroppen vila för att jag vet att den säger till mig att göra det iform av värkande rygg och sammandragningar.
Idag har jag känt mig lugnare än nånsin här ute på altanan lyssnandes på musik ur filmen "gladiator". Jag har riktigt njutit ihop med en gassande sol.

DAGAR KVAR..

Status:
*Mer molande värk i samband med sammandragningar.
*Ryggont.
*Ömmande ljumskar.
*Energinivå som går upp och ner i extrema nivåskillnader.
*Illamående.
*Lite mjölksyraaktig/krampaktig känsla i benen då jag går.
*Falskt toanödig...mao trycker på fint neråt. 


Var förresten på sista spelningen av Diggiloo igår kväll.
Finns ingen som är mer stolt över Marko än jag....eller jo, kanske hans mamma :)
När han plockade upp en liten tjej ur publiken i samband med hans version av (Berghagens) "En-kväll-i-juni" värmde det gott i hjärtat.
Jag tvivlar inte en sekund på att han kommer bli en riktigt jäkla bra pappa.

My löv.

Ja idag har min dag gått i tankarnas tecken.
Känner mig alldeles yr och nu när väl motorn är igång slutar den inte snurra :)

Andrea var här idag och preppa mig inför dagen D. Skönt med en "sista"(?) omgång av andningsträning och ventilation kring själva förlossningen. Känner mig rätt redo nu. Ja, den lille får komma nu. Jag är mer än redo att både möta smärtan och bli "vän" med den, men ffa att få möta det lilla livet som ska ut.
Nu mera tror jag varje kväll innan jag hoppar isäng att "inatt, inatt händer det, jag känner det.." Men hur ska jag kunna känna det när jag inte har en aning om vad som väntar eller HUR det känns då det väl börjar hända grejer, på riktigt? Jag lär bli varse.
Försöker kanske lura mig själv lite för att jag just vet att det kan hända vilken dag som helst. Jag förbereder mig själv lixom :). Det är lite som att gå och vänta på jultomten som liten men utan att veta vilken dag han ska komma på.
"nu då? nähe... men nu då?... näe.." Man väntar och väntar med den där nyfikenheten och nervositeten inom sig. Men plötsligt, plötsligt händer det. Väntar på det tillfället och längtar..väldigt mkt!

Nu är de små trollen hemma! Varit borta alldeles för länge.
Nisse och Hugo har entrat huset, dock hårigare än nånsin.
Tur vi har beställt trimning till dem imorn, fina(re) kommer dem bli...och SVALARE! Stackarna flåsar med jättepälsen i värmen.
Bjuder på ett litet collage av dem.
Se och njut :)

Bilder från igår.. trasselsuddar.
 

Här nedan följer lite smått och gott.

Syskonkärlek..                                                     Närhet..
      

Armhålor är sköna..                                   ..eller uppbullade kuddar.   
 

Bästa hundkorgen...                                 ...fast filtar är också sköna :)
 



Ha en fin em/kväll!
 

Nu har vi nåt fram till sista besöket på mödravården...jaha? Nu då?
Om 2 dagar går jag in i sista veckan fram till beräknat datum.

Vaknade väldigt utvilad idag efter att ha fått sova NÄSTAN hela natten. Behövde bara springa upp för kisseri en gång :) väldigt skönt!
Väl hos barnmorskan såg allt bra ut. Alla prover och värden var topp. Hjärtat pickade på fint och mitt blodtryck var stabilt. Bebisens växtkurva hade sjunkit en aning men det fick vi en förklaring till då huvudet är så pass djupt ner fixerat att hon knappt kom åt det då hon skulle känna efter.. :S (halvvägs ut lixom ;) Och iom det så sjunker magen en aning mer också, och därmed kurvan.
Vägde ut på +7kg.
Alla önskemål (som inte var så många) inför själva förlossningen finns nu på papper och BB-väskan är packad sen en liten tid tillbaka.

Så nu fortsätter vi vänta lite till.. När som :)
Storken borde komma snart...